2011 började vi följa kalven Felicia här på bloggen. Det var tänkt att det skulle bli en följetong genom hela hennes liv, men då denna bloggen legat i träda under långa perioder har uppföljningen av Felicias liv inte skett. Vi kom så långt som till första kalven år 2013. Hon har sedan dess levt ett vanligt ko-liv på Bjällansås gård och blivit mamma åt fler kalvar. Två dagar inpå det nya året var det dock dags att säga adjö till Felicia. I Jans egna ord när jag frågade om slaktorsaken ”Hon va för gammel.” och ”Hon har haft dåliga klövar. Nejnejnej. Dåliga klövar är helt värdelöst.”

Precis som att födseln är en del av livet på våra gårdar, så är också döden det. Den ena kan inte finnas utan den andra. Det är ett av de viktigaste men också svåraste ämnen att skriva om.

Vi fick också den kommentaren när vi börjad skriva om Felicia; om vi sedan skulle skriva om hennes död precis som hennes födelse. Jag kommer inte ihåg vad vi svarade, men när jag hörde att Felicia skickats till slakt såg jag det som en självklarhet att ta upp bloggtråden om henne.

Mitt starkaste minne av Felicia var från den 27:e juli 2011. Det är också det minnet som jag oftast återkommer till när människor försöker berätta för mig att vi inte ska äta kött och hålla boskap. Den dagen började med en promenad genom det fortfarande daggvåta gräset fram till korna. Det fanns och finns en stillhet och ett myllrande liv i en beteshage. Dofterna från gräset, klövern, örterna och skogsbrynet, ljuset som silas genom träden, ljudet av insekter, bin, fåglar och korna. Energin som flödar genom landskapet, solen som ger gräset liv, gräset som tar solens strålar och luftens kol och matar mikrolivet i jorden. Som matar gräset med näring så att gräset kan mata korna. Som i sin tur matar gräset och jorden med gödsel, urin och bakterier. Det är ett vidunderligt och magiskt kretslopp. Komplext och perfekt.

Det är enkelt att tänka att vi människor inte är en del i denna process. Men det är vi. Vi är vargen, lejonet och räven. För precis som att korna, gräset och mikroberna behöver varandra, behöver korna, gräset och mikroberna oss. Betesdjur behöver rovdjur. De behöver oss för att skapa rörelse och utveckling. För att inte stanna upp i landskapet, beta sönder och koncentrera näringen. Vi agerar rovdjur genom att röra djuren genom landskapet, låta gräset ömsom betas ömsom återhämta sig, och är därmed en del av det. Utan korna i den där hagen jag promenerade igenom hade livet inte varit lika stort. Det hade varit en slyskog, skogsplantage eller kanske en liten spannmålsåker.

Det ordalag mina motståndare använder för mitt arbete är slaveri. Lidande, mord och förintelse. Jag håller inte med. Felicias liv var inte ett lidande, inte hennes död heller. Hon har varit omhändertagen och påpassad sedan dag ett. Hon har fått mat, vatten, hem, skydd mot rovdjur och social samvaro varje dag, hennes dåliga klövar har verkats och skötts om, hon har dagligen fått tillsyn och skötsel. Hon har mött mig med nyfikna, pigga ögon och öron varje gång jag träffat på henne i en beteshage. Jag kan ibland stanna upp och reflektera över vem det egentligen är som domesticerat vem. För medan korna lever ett all-inclusive liv, så ser jag bondens jobb. Räkningar ska betalas, torka som uppstår, maskiner går sönder, anställda som slutar, myndigheter som krånglar, djurrättsaktivister som trakasserar, EU-stöden som inte kommer, marknaden som viker och kalvningar som ska passas in till småtimmarna.

Jag tror det är varken eller. Djurhållning är, när det görs med respekt förstås, varken slaveri, förintelseläger eller djurplågeri. Det är en relation, ett kretslopp. Det är två varelser som accepterat att livet innebär att döden också existerar. Det är så naturen fungerar. Processen av födelse, uppväxt, död och slutligen nedbrytning för att skapa pånyttfödelse är ett. Utan korna i den där hagen jag promenerade igenom hade livet inte varit lika stort. Det hade varit en slyskog, skogsplantage eller kanske en liten spannmålsåker. Det hade inte surrat massa bin och humlor, flugit lika mycket insekter eller funnits lika mycket arter. Livet i den hagen hade varit mindre, enfaldigare, känsligare och tråkigare.

Utan korna i den där hagen jag promenerade igenom hade livet inte varit lika stort. Det hade varit en slyskog, skogsplantage eller kanske en liten spannmålsåker.

När människor försöker berätta för mig att kött är dåligt på alla möjliga sätt, är det enda jag hör att de vill byta beteshagen mot en känslig, näsan död monokultur. Jag hör hur de vill omvandla en magisk plats till Mordor. Jag får en klump i halsen. Sedan brukar jag inse att de kanske aldrig strövat genom en beteshage. Fyllt näsborrarna med lukten av dagg, solvarmt gräs och blomster. Kanske är det min roll i detta vidunderliga kretslopp att låta dem göra det. Att se till att det finns beteshagar att gå genom, oavsett vad verklighetsfrånvända forskningsrapporter säger.

På något sätt vill jag tacka Felicia för tiden hon fanns levande på jorden. För de kalvar hon födde, för den näring hon gav tillbaka till jorden, för det gräs hon stimulerade fotosyntesen i. För de arter hon skapade ett hem för och för det kött och fett, de organ och den hud hon ger oss. För det liv hon skapade.

Tack Felicia, må du vila i frid.

Felicia slaktades den 2 januari 2019. Hon hängmörades och styckades till våra storköks- och restaurangkunder. Hon återfinns som djur 80036: Ko, Highland cattle korsning på 93 månader.

Här återfinns tidigare inlägg om Felicia.