Tog en runda förbi Skälebacken igen. Korna hade traskat bort helt till andra sidan hagen, låg i skuggan från skogen och idisslade, vilade.

Även om det är något som jag både skriver och säger med jämna mellanrum, slår det mig ibland, väldigt konkret, hur naturlik dessa djurs tillvaro är. Det var väldigt tydligt när jag närmade mig flocken att de medvetet använde sig av landskapet, i detta fall träden, för komma undan solen en stund, att träden är viktiga även om de inte direkt är mat. Men det var också något annat. Även om korna nästan alltid är väldigt nyfikna på människor, i synnerhet på kameror av någon anledning, så var det som om de den här gången verkligen ville vara för sig själva. Köttkor är ju trots allt djur som inte behöver ha så mycket med människor att göra, de tar hand om sig själva, gör lite som de vill. Jag kikade runt lite efter Felicia men kände att korna inte ville att jag skulle traska omkring mitt bland flocken, så jag höll mig i utkanten först, ropade lite. Efter en stund började de röra sig, några kom fram och ställde sig på rad för att se vad jag hade för mig. Jag skulle just gå tillbaka och runt för att komma till andra sidan flocken då Felicia skuttade fram och tittade ut mot mig.

Jag tog några bilder på henne och började sedan gå tillbaka. Så fort jag vände mig om reste sig större delen av flocken upp och följde med, lugnt och stilla, som om de trodde att jag ledde dem, bort till andra sidan hagen. Jag hoppade över staketet och märkte att de var på väg till vattnet för att dricka, återigen förundrad över hur de kommunicerar med varandra.