Jag har under många år haft förmånen att delta i Savory Institutes (SI) årliga nätverksträffar i egenskap av representant för den skandinaviska hubben. De har ägt rum på Paicines ranch Kalifornien, Boulder Colorado, Mara training centre i Kenya och i år på White Oak Pastures i Georgia, USA. Savory Institute är en internationell organisation som fokuserar på att facilitera restaureringen av världens gräsmarker, med hjälp av verktyget Holistic management. Nätverksträffarna består av de anslutna hubbarna, dvs den regionala representationen, Savory Institute samt människor som arbetar som utbildare och är engagerade i nätverket. Jag tror någon räknade till 15 länder och betydligt fler nationaliteter representerade.

Värdarna, White Oak Pastures har sysslat med Holistic Management i 20 år. Det var gårdens ägare Will Harris som insåg att den intensiva feelot-uppföningen av nötkreatur var ohållbar, både ur ett djur natur och människoperspekitv. Idag driver han gården med sina två döttrar, Jenni och Jodi och de föder upp 10 st djursorter (att höra dem prata om alla produktionsdelar på gården på bred Georgia-dialekt är upplevelse värt resan bara det) samt har grönsaksodling. De sysselsätter över 100 människor och har vänt trenden med avfolkningen av landsbygden runt Bluffton, som annars är ett rådande problem på många delar i USA. Runt om gården domineras jordbruket av bomull och jordnötsodling. Området är lugnt de värsta ‘mat’jordar jag sett. Med en mullhallt kvar i jorden på under 1 % i snitt, blir det tydligt att se effekterna av en felaktig växtodling. Vi körde på rundturen förbi några nyköpta fält som Will hade omvandlat från bomullsodling till gräsmark, och det var slående att se vilket dåligt skick de var i när kemin inte längre fick syssla med hjärt- och lungräddning för att få det att växa.

Träffen fokus är att utbyta erfarenheter, nätverka samt samtala om hur vi tillsammans snabbare kan få fler människorna och bönder att engagera sig i en marksskötsel som bygger upp det biologiska kapitalet istället för att spendera det. Eller som Allan Savory sa, medgrundare och upphovsmakare till modellen, allt välstånd kommer i slutändan från fotosyntesen och mikroberna. Det är människans förmåga eller oförmåga att fatta kloka beslut och styra dem som hindrar mängden välstånd. Träffande när jag ser de där döda bomullsfälten som kräver en väl komponerad cocktail med insatsmedel för att få det att växa, till skillnad från White Oak Pastures jordar där gräset växer tjockt, mullhalten ökar och regnet som faller kommer plantorna till gagn. Där gör naturens kemi jobbet.

Det är enkelt att se de där sönderodlade fälten som förlorade öknar i jordbrukslandskapet, men det är egentligen tvärt om. Vilken potential det finns! Samma gäller våra åker och ängsmarker här hemma. Jag tycker betesmarker och idisslare har blivit mer slutförvaring och landskapsvård än potentiell tillväxtkälla, vilket gör att vi inte jobbar med dem och stimulerar dem på det sättet vi borde.

Matt Raven, deltagare och om forskare på Michigan State University, delade med sig av lite intressant statistik. Han jobbar både praktiskt och teoretiskt med matens miljöpåverkan, imponerande för en forskare. Han har på sin försöksmark byggt mängden organiskt material i jorden från 1 % till 6 % bara på några år, med hjälp av noga planerat bete för att få kor, gräs, mikroliv och fotosyntes att jobba åt samma håll. Han fnös också åt den vedertagna idén med att jorden når ett jämnviktsläge av kol efter en viss tid, och kolinlagringen då avtar, då han pratar om att matjorden snarare växer i omfång. Idag mäts mängden organiskt material i jorden på ca 30 cm, och det krävs knappast en raketforskare för att räkna ut att plantor med rötter på 3-25 meter lagrar kolet från fotosyntesen djupare än så. Dessutom bygger det organiska materialet, som nedtrampat gräs och växtdelar, på jordlagret ovanifrån.

Jag ser vårt jobb som jordbrukare som att ‘don’t fuck it up’. Jordbruket har varit en destruktiv kraft det senaste århundradet, med minskat matjordslager, förlorad biodiversifitet och förorenade vattendrag. Det är dags att vi ändrar på detta. Nyckeln anser jag ligger hos oss jordbrukare och livsmedelsföretagare, då vi måste sköta vår mark så att vårt ekosystemskapital ökar. Vi kan inte göra allt själv, utan behöver hjälp av både politiker och konsumenter. Politikerna bör ge incitament till konstruktivt jordbruk som regenererar vårt ekosystemskapital och försvåra det okonstruktiva, destruktiva jordbruket. Konsumenter, eller dig som är matgäst, kan välja att välja med magen och låta maten du äter också föda jorden den kom ifrån.

Eller för att citera Pablo Borelli, initiativtagare till Ovis 21, som har arbetat med Patagonias (söndra sydamerika) gräsmarker i stora delar av sitt liv: ”We spent 20 years destocking Patagonia, because that was the only thing we knew” (”Under 20 år minskade vi antalet djur i Patagonien, det var det enda sättet vi kände till”). De började sedermera använda Holistic Management för sin markskötsel och beslutsfattande. Idag har de mer djur än någonsin och ekosystemet är på god väg att återhämta sig från decennier av inproduktiv skötsel. Denna gång tack vare djuren och inte trots dem.

För mig är det kristallklart att det inte är korna som vi ska skylla klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och förorenade vattendrag på. Det är vi människors oförmåga att ta beslut som satt oss i den situation vi befinner oss i, och det är vårt jobb att ta oss ur den. Just den insikten är det som förenar de människor som tog sig tiden att åka till Bluffton, Georgia en helg i november 2018. Jag åkte därifrån med insikten att det finns gott om människor, runt hela jorden, som praktiskt, i detta nu, arbetar för att göra sitt hörn av välden till en lite bättre plats att leva på. Inte genom tekniska lösningar eller innovationer, utan genom att ständigt sträva efter ett helhetligt och gott beslutsfattande.