För vad som numera är rätt länge sedan, och långt innan eko blev något på alla mans läppar, bildades föreningen Ekologiska lantbrukarna. Det har sedan starten varit en fristående förening för att främja utvecklingen och möjligheterna för det ekologiska jordbruket. Som alla föreningar hålls det förstås en årsstämma.

Det roligaste med att delta på stämmor och konferenser är alltid deltagarna. Hur bra föreläsare det än är, är det alltid kaffepausen, lunchen eller middagen som är bäst. Speciellt när det kommer till ekobönder. För det är en brokig skara människor som var och en bestämt sig för att göra något fundamentalt annorlunda. Ofta med till följd att grannarna skakat på huvudet och funderat på om människan blivit tokig.

Det är lätt att glömma hur det var att vara ekoproducent på 80-, 90- och början av 00-talet. Med en bransch som fnös åt en och ett handlarled som visade noll och inget intresse att sälja dina varor (förutom några få få pionjärer) var vägen inte spikrak frammåt. Numera är det social status att ha ett ekomjölkpaket i kylskåpet eller köpa mjölk direkt av bonden. Men när mina kompisar i skolan fick reda på att jag drack ekomjölk hemma rynkade de på näsan och tyckte jag var märklig som ville dricka äcklig mjölk som smakade gräs. Coolhetsfaktor -100 alltså.
Så det är skönt att det har ändrats. Och att de bönder som ställt om inte gjorde det för att de fick 5000 sidor vetenskaplig fakta presenterad, utan för att de tyckte det de kunde gör något annorlunda eller för de såg ekolantbruket som mer lönsamt. Eller som min fars favorituttryck, ”det konventionella jordbruket har helt enkelt kommit till vägs ände”.

Framtidens ekobonde kommer nog vara lite annorlunda. Det kommer inte länge  inte vara kärringen mot strömmen, utan förhoppningsvis var och varannan bonde. Jag kan dock ge mig tusan på att de människor som idag redan firar sin 30 årsdag som ekolantbrukare då antagligen  är vidare på nästa grej. Vissa ränder går aldrig ur.

På stämman lyftes många viktiga ämnen, där frågan om hur vi får fler ekobönder lyftes gång på gång, tillsammans med behovet av ökad lönsamhet. Vi har ju trots allt en annalkande ekobrist på svenska ekoråvaror. Ett hinder för att fler ska bli ekobönder är prispressen på mat. Det finns fortfarande en stark tro i samhället som säger att ”Du är dum om du köper för dyr mat.” Där priset är den enda indikatorn, inte värdet produkten är laddad med. Ekomat kostar generellt sett mer för att den står sina kostnader, inte tar kortsiktiga genvägar och inte innehåller massa onödiga gifter. Dessutom skapar den andra mervärden, som biologisk mångfald och giftfri arbetsmiljö som vi idag inte har satt ett pris på.

Jag ser fram emot den dagen dagligvaruhandeln vågar sticka ut hakan och säga: ”vi pressar upp kvaliteten, inte ned priserna”. Då kan vi börja ta jättekliv mot bättre mat. Bönderna driver den utvecklingen vi ber om, så vill vi ha näringsrika och omtänksamma livsmedel, måste vi våga be om det och betala för det. Efter att ha spenderat två dagar med dem kan jag informera att finns gott om nyfikna ekobönder som gärna tar den utmaningen.