Toppbog är en av de detaljer som så fort de har hamnat i min kyl tillsammans med andra detaljer från en köttbox, nästan direkt åker ut igen för att tillagas. Den blir liksom aldrig aktuell att frysa in. (Det är också anledningen till att det inte blev några bilder – den här gången hann köttet inte ens åka in i kylskåpet.)

Toppbog sitter längs skulderbladet på motsatt sida av bogsteken och är en rätt tunn och avlång bit kött. Den kallas även luffarstek. Vad som inte framgår av något av dessa namn är att toppbogen av många anses som den näst möraste detaljen efter oxfilén. Till skillnad från andra ädelbitar, som har fina långa muskelfibrer, har toppbogen fina korta muskelfibrer, vilket kan lura en att tro att köttbiten inte är så mör som den egentligen är. Köttet är dessutom fint marmorerat. Resultatet efter tilllagning är ett både saftigt och mört kött med en utpräglad köttsmak, vilket är en svårslagen kombination.

Så här års innan grillen har plockats fram föredrar jag att helt enkelt salta, peppra och steka i panna på hög värme. Som med andra ädelbitar är det bäst att se till att avsluta tilllagningen senast vid lätt blodig, känner man på köttet, ska det kännas lite som att trycka på hakan med fingret. Fortsätter man tilllagningen riskerar köttet att tappa i saftighet och bli rätt tråkigt, hur fint och saftigt det än var från början. Efteråt ringlar jag över lite olivolja och låter köttet vila en stund. Sen skivas det tunt över muskelfibrerna.

Det går förstås utmärkt att marinera innan tilllagning om man vill ha mer smaksättning. Varför inte med olja, citron och örtkryddor?

Toppbogen tillhör även de detaljer som gör sig minst lika bra varm som kall och kan bilda en utsökt rätt på ett buffébord, kanske eftermarinerad i olivolja, vitvinsvinäger och kapris.