Ekologisk livsmedelsproduktion attackeras igen, nu i en samskriven artikel i  SvD undertecknad av diverse professorer verksamma vid lantbruksuniversitetet.

Att det är någonting som inte riktigt stämmer med artikeln är vi nog många överens om . I bloggosfären undrar människor i kommentarerna vilka som ekonomiskt har bistått forskningen. Att företagsfinansierad forskning ständigt ökar är väl ingen hemlighet och troligen tar lantbruksuniversitet emot pengar av stora aktörer. Däremot tvivlar jag heller inte på att KRAV och andra stora miljöorganisationer sponsrar en hel del forskning själva, som det antyds i artikeln.

Men låt oss ett ögonblick anta att det inte är stora pengar som har drivit fram forskarnas artikel, utan att den är skriven med gott uppsåt. Vad kan det då röra sig om?

Jag skulle vilja börja där artikeln slutar, nämligen med följande citat:

Att lösa naturvetenskapliga problem utgående från diffusa filosofiska teorier leder sannolikt oftare fel än rätt.

Att avfärda andra paradigm och tankesätt med att de skulle vara ”diffusa filosofiska teorier” säger tyvärr mer om vetenskapen som institution än om enskilda ekologiska lantbrukares hantverkskunskap och övertygelser.

1991 publicerade Richard Matz en liten skrift med ”sju uppsatser ägnade att pejla den dolda men kända desorienteringen och poänglösheten” med titeln En god led för världen. Dessa uppsatser är fullständigt ignorerade i akademiska sammanhang men innehåller många fina pärlor. Här är ett längre citat värt att begrunda:

Vetenskapen är vetenskapens industrialisering,  […] dess sektorisering och specialisering. När grannskapet – allt autonomt och lokalt – nu en gång för alla ska likvideras, då måste vetandet severas von oben, från expertisens högborg. All sanning (korrekthet) har sedan 1600-talet efter hand monopoliserats av högrespektabel, apparaturutrustad – främst matematisk-naturvetenskaplig – expertis, den normgivande källan för sanning i betydelsen korrekta fakta och logiska,  determinerade sammanhang. Vad gemene man rår med är på sin höjd individuella, obevisbara värderingar (”hemmagjorda åsikter”) samt upplevelser. Sanningen, dvs etablerad Vetenskap kommer han i beröring med indirekt genom standardiserade varor, genom service, information, bruksanvisningar, väl förtuggad och tillrättalagd populärvetenskap etc. Det är lång väg till tsaren. – Jag vill här inflika, att jag inte rakt av fördömer allt som kallas vetenskap. Men jag är misstänksam mot Scientismen, vetenskapen som fanatisk besserwisserideologi.

Översatt till den förestående debatten är ”vad gemene man rår med” det småskaliga lantbruk som är ekologiskt – förvisso med ny teknik men enligt den gamla principen att man dels inte tar från jorden vad som inte finns där, dels återför det som går att återföra. Så långt det går söker man att upprätthålla ett slutet kretslopp. Men denna idés förträfflighet vilar enligt lantbruksuniversitet på ”obevisbara värderingar”.

Vad Matz pekar på är inte bara avståndet mellan (natur)vetenskapen och gemene man, utan i allra högsta grad mellan olika kunskapscentra, olika vetenskaper. De undertecknade kommer förvisso från olika delar av naturvetenskapen men symptomatiskt nog finns hos dem ingen plats för antropologer, sociologer, filosofer och litteraturvetare. ”Vad har de med saken att göra”, undrar nog lantbruksuniversitetets riktiga vetenskapsmän. Eftersom det inte längre går att överskrida sitt eget expertisområde på annat sätt än att kalla det andra för trams, har det blivit allt svårare att ta vettiga informerade beslut. Även om det är lovvärt att lantbruksuniversitet har fått för sig att det åligger dem att lösa problemet med världssvälten, låter det sig dessvärre inte göras, i synnerhet inte med den inställningen. För att kunna fälla omdömet om huruvida ekologisk odling är hållbar eller inte krävs kunskaper inom jordbruk, ekonomi, antropologi, filosofi, samhällskunskap, etc., etc. Richard Matz poäng är att sektoriseringen har inneburit en nedplattning av vetenskapen där alla kunskapsområden har pressats allt längre ifrån varandra.

Eftersom lösningen vi söker entydigt har definierats som tillhörande ”naturvetenskapliga problem” kan vi heller inte komma någon vart genom”diffusa filosofiska teorier”. Men någonting som är diffust från ett perspektiv kan mycket väl vara det på grund av att det inte begrips av vederbörande (även om det råkar vara högst begripligt för de flesta av oss). Om det finns en sådan klyfta mellan lantbruksuniversitetet och oss, vi som tror på ekologiskt lantbruk, borde även det omvända gälla: Att det finns någonting i deras resonmenag som vi inte riktigt förstår, något slags dolt antagande som för dem är så självklart att det överhuvudtaget inte nämns i artikeln.

Artikelförfattarna skriver att ”det mest kostnadseffektiva och framgångsrika hållbarhetsarbetet är att fortsätta på inslagen väg”.

Med denna inslagna väg avses naturligtvis det som vi kallar ett konventionellt lantbruk och anledningen att man slog in på den vägen till att börja med var helt enkelt för att kunna få en högre avkastning. Men varför behövde man högre avkastning? Det enkla svaret – som tillika är en grov förenkling – är att industrialiseringen (och därmed urbaniseringen) avbefolkade landsbygden och resulterade i att ett mycket litet antal människor behövde försörja ett större antal. Samtidigt möjliggjordes detta genom just industrialiseringen, genom att man fick tillgång till konstgödsel, kemisk bekämpningsmedel och stora maskiner.

Denna utveckling uppfattas av många som den enda sanna vägen och således en utveckling som världens alla kulturer kan och kommer att gå igenom. Till skillnad från andra system som har gått under uppfattas detta som det slutgiltiga, optimala systemet. Istället för att analysera vad välfärd kan innebära och på vilka olika sätt det kan nås, har man utgått från att det bara kan nås genom den specifika typ av ”utveckling” som vi har sett i sedan mitten av 1800-talet. Idén lär vara så ingrodd och oreflekterad att lantbruksuniversitetets professorer inte kan tänka sig annat och undgår därför att nämna det. Om man försöker problematisera begreppet kan man vänta sig att förringas med ett ”nej, det var inte bättre förr”.

Varför är inte det här systemet hållbart – i synnerhet ur ett globalt perspektiv där man har tänkt sig att hela världen skall räddas? Vad artikelförfattarna tycks glömma bort är att Sveriges välfärd i mångt och mycket bygger på lång tids massiv import av olja, i synnerhet till jordbrukssektorn. Det är självklart att bördigheten i Sverige har ökat när vi har tillfört jorden en ansenlig mängd energi, i form av olja, utifrån.

Och det är just oljan det handlar om, nyckeln till framgång är någonting som tog miljoner år att skapas men som vi gör slut på mycket kortare tid.
Olja är energi i en komprimerad, välpaketerad form – och den är otroligt potent. Förenklat skulle man kunna säga att mänskligt arbete kan ersättas med det (kemiska) arbete som kan utvinnas ur oljan. Det arbete som man kan uträtta med en tunna olja motsvarar över tio års heltidsarbete för en människa (lite beroende på hur man räknar) och har idag ett pris på under 500 kronor. Det är billigt arbete. Med andra ord har urbaniseringen varit möjlig eftersom arbetet i jordbruket har utförts delvis av en annan energikälla än människor.
Men det handlar inte om magi. Hur stor tillit vi än har till oljan så kan den inte skapa ett vara ur ett intet, lika lite som andra kulturers fettischer har kunnat göra.
Strängt taget handlar det om att omvandla en svårtillgänglig energiform till en mer tillgänglig form. Det som driver våra maskiner och det som ökar bördigheten och avkastningen i konventionellt jordbruk är resultatet av en omvandling av miljoner års lagrad kemisk energi till arbete, som i sin tur omvandlas till grödor. Den olja som vi använder oss av har en gång bestått av alger, plankton och annan växtlighet. I deras urpsrungliga skick (som gröna växter) skulle energin ha varit väldigt svårtillgänglig för oss men under de miljoner år som växterna utsatts för värme och tryck i jordskorpan har de på sätt och vis lagrat solenergi och komprimerat den till en behändlig form. Det är alltså miljoner års solenergi som har varit anledning till den explosionsartade ekonomiska välfärd vi har haft på drygt hundra år. Det är som att spara pengar i sin sparbössa (eller på någon räntefri bank) och sedan spendera allting på en gång. Med andra ord är energin konstant, den går förvisso att lagra och spara så att ser ut som om vi har ett överflöd idag, men när det vi har sparat är slut kan vi inte trolla fram ny energi. I slutändan kommer det att se ut ungefär så här med energiförbrukningen:

Det är alltså med tidens hjälp som energin i oljan har kunnat ackumuleras. Om vi inte vill vänta åtminstone 100 000 år till, den tidsrymd som behövs för olja att nybildas, måste vi komma på ett annat sätt att öka energiinputen om vi vill ha en högre output i form av grödor.

Så visst är det så att vi kan få en mycket högre avkastning med hjälp av konstgödsel och bekämpningsmedel men det kommer sig alltså av att vi ersätter mänskligt arbete med kemiskt arbete. På samma sätt som man kunde få en högre avkastning genom att börja använda dragdjur, får man ytterligare högre avkastning med oljans hjälp: Ju större tillförd energi, desto större energimängd får man ut i form av grödor (till en viss gräns, naturligtvis). Konstgödseln gör anspråk på den miljonåriga energi som finns lagrad i oljan.

Att lantbruksuniversitet föreslår att vi skall tillföra våra ekosystem energi som kommer utifrån (i Sveriges fall både geografiskt och från en annan tid, så att säga)  – och dessutom vill att detta skall göras globalt – får jag inte riktigt ihop. ”Utifrån” är en källa som lätt kan försvinna. Vi vet väl alla att oljan kommer att ta slut? Förr eller senare. Förmodligen förr om man skall döma från Hubberts teori om oljeproduktionstoppen (peak oil).

”Det är väl inte så noga”, tänker kanske någon, ”vi får väl ta och ersätta oljan med något annat”. Fin tanke i teorin men lite problematiskt i praktiken. Varifrån är det tänkt att denna magiska energi skall komma ifrån om inte från oljan? Som sagt, energin i olja finns för att gröna växter fick ligga och samla på sig solenergi i miljoner år. Vi kan antingen bygga ett antal minisolar som får jobbar lite snabbare (kärnkraftverk), samt använda oss av andra naturtillgångar. Visst visst, fin tanke. Men: MILJONER ÅR bör inte underskattas, oljan är sanslöst potent, det finns ingenting liknande. Om man för ett ögonblick bortser från ytterligare en kvalitet hos oljan, nämligen att den kommer i fina små lätthanterliga paket (vilket har möjliggjort att det kan användas i mobila enheter, som bilar och traktorer) så kanske den här bilden kan belysa läget.

En kubikmil olja är den mängd som vi använder globalt på ett år. Det motsvaras alltså av alla de ovanstående energikällorna på full varv i femtio år vardera. Det blir alltså svårt – om inte omöjligt – att ersätta oljan med andra energikällor och upprätthålla samma energiförbrukning.

Nu kan vi börja se avgrundsskillnaden som finns mellan den ekologiska tanken och lantbruksuniversitetet. Vi har att göra med två diamtrelt motsatta världsåskådningar.

Här finns möjligen en miss hos artikelförfattarna: Ekologiskt jordbruk bör, om man skall göra det rättvisa, ses som småskaligt. Att försöka göra ekologiskt jordbruk lika storskaligt som det konventionella industrijordbruket riskerar man att göra detta jordbruk näst intill förväxlingsbart med konventionellt jordbruk, med den enda skillnaden att man tar bort det konventionella jordbrukets viktigaste hjälpmedel, nämligen konstgödsel och bekämpningsmedel. Från det perspektivet är det ekologiska jordbruket förstås svårt att försvara och då kan det tyckas vara bättre att ge sig på den – utifrån oljebehovet – till synes omöjliga uppgiften att göra det storsakliga jordbruket framtidssäkert.

Naturligtvis måste det arbete som i ett konventionellt lantbruk utförts av olja (i form av konstgödsel och bekämpningsmedel) ersättas med annat slags arbete.

I ett vettigt och hållbart ekologiskt jordbruk försöker man frigöra så mycket energi som möjligt från jorden utan att bryta kretsloppet, utan att ta in mer energi utifrån.

För att kunna försörja alla miljarder människor i världen – eller alla miljoner i Sverige, för den delen, när oljan inte längre är ett alternativ – behöver vi ha en hög avkastning. Om vi inte kan tillföra mer arbete i form av oljeenergi (konstgödsel), måste vi göra det på annat sätt. Utifrån lantbruksuniversitetets oreflekterade världsåskådning blir det stopp här. Det finns inget sätt att tillföra mer arbete i lantbruket, inte om landsbygden avbefolkas och urbaniseringen fortsätter.

Samhället ändras ständigt. Historien beskrivs inte av en linjär funktion som fortsätter framåt och uppåt i all oändlighet. Historien består av märkliga bubblor. Vi har haft en global ekonomisk tillväxt sedan oljan togs i bruk men eftersom den är en ändlig resurs – vilket vi alla vet och har hört till vansinne sen vi var små (iallafall vi födda på 80-talet) – konstituerar denna tillväxt en enskild och relativt isolerad period i vår histora, inte nödvändigtvis någonting som kommer att fortsätta på samma sätt.

Det finns andra sätt att gå tillväga, exempelvis skulle vi själva kunna odla en andel av den mat vi äter. Det innebär att istället fördela arbetet på många människor. Dessutom har det fördelen att ta hand om våra ekosystem. Måste vi leva som ”förr i tiden” då? Inte nödvändigtvis. Här är tre exempel som jag tror att man kommer lära sig mycket av inför framtiden:

Kuba
I slutet av 2008 åkte några från ekologiska lantbrukarna på en gemensam resa till Kuba. Att jag ville följa med berodde främst på att jag visste att Kuba hade genomgått en sorts lokal peak oil under 90-talet: 1991 föll Sovjet och slutade därmed exportera en mängd varor till Kuba som vid det laget hade gjort sig helt beroende av storebror. Enligt vissa siffror importerade Kuba i princip allt vete, bönor och fläsk som konsumerades i landet, samt hälften av allt ris och en stor andel mjölkprodukter. Dessutom fick de konstgödsel och bekämpningsmedel för att kunna fortsätta odla huvudsakligen sockerrör som Sovjet köpte till överpris. Med andra ord var Kuba direkt beroende av Sovjet, inte helt olikt det sätt varpå vi är beroende av olja.

Efter Sovjets fall försvann inte bara den stora importen av mat, utan även i viss utsträckning, möjligheten att odla på samma sätt som man hade gjort tidigare, det vill säga konventionellt, och landet hamnade i vad kom att kallas för periodo especial. Kuba fick alltså känna på vad som händer när oljan sinar. Regeringen i landet förstod att de på ett eller annat sätt var tvungna att lösa problemet. Förutom att Kuba öppnade upp för turism för att få in pengar arbetade man för att diversifiera jordbruket och försöka omvandla de stora statsägda jordbruken till mindre – mer eller mindre – privatägda diton. Den kanske mest intressanta formen av dessa är det populära organopnicos, stadsträdgårdar, som startades som gräsrotsrörelser. Dessa stadsträdgårdar sysselsätter ett flertal människor som försörjer sig på odlingsverksamheten och dessutom säljer överskottet av färska grönsaker direkt från odlingsplatsen.

Trots att mer eller mindre all matimport försvann från Kuba i början av 90-talet, överlevde man förvånansvärt bra, mycket tack vare nedrustningen av de stora farmarna och övergången från stora monokulturer (sockerrör) till små diversifierade odlingar. The power of community är en intressant dokumentärfilm som visar på en del av Kubas utmaningar. Idag importerar man dock fortfarande en hel del mat, numera från USA, och situationen är väl inte helt strålande. Fast målet är fortfarande att bli helt självförsörjande. I Kuba träffade vi bland andra Fernando Funes som pratade om sin avhandling, i vilken han redogör för ett hållbart Kuba, baserat på småskalig ekologisk odling med en kombination av djurhållning och grönsaksodling.

Det är värt att jämföra Kubas omställning till småskaligt, ekologiskt jordbruk efter Sovjets fall med Nordkoreas brist på detsamma. När energitillgången i princip halverades i Nordkorea började befolkningen svälta.

Göteborg
Att läget i Sverige inte är som i Kuba råder det inga tvivel om. Däremot har det uppstått liknande ekologiska odlingsrörelser här, kanske som ett resultat av insikten av den analkande oljebristen. I projektet stadsjord i Göteborg har Högsbo kyrka tillsammans med kommunen och ett allmännyttigt bostadsbolag upplåtit en bit mark, som tidigare varit gräsmatta, till odling. Tanken är att stadsbefolkningen till en större del än vad som sker i dag ska kunna odla sina egna grönsaker. För att detta ska kunna bli möjligt måste man utnyttja den mark som faktiskt finns i städerna men som i dagsläget oftast är gräsmattor.

Landsbygden
Ytterligare ett exempel är Bokenäs där Bjällansås gård (Gröna gårdars visningsgård) håller hus. Det är en landsbygd som – om det någonsin har varit det – definitivt inte är avbefolkat idag. Dessutom tycks bokenäset bli allt mer levande för var dag som går. För ett tag sedan började vi – några familjer – att gemensamt odla grönsaker i en beteshage. Jan Karlsson upplät en bit mark och med korna betande runtomkring oss odlar vi numera våra egna grönsaker.

Det är relativt lite arbete var och en lägger ner, och grönsakerna vi får räcker en stor del av året.

För att återgå till artikeln som föranledde detta (kanske alltför långa) inlägg: Kanske var det så att artikelförfattarna gjorde det alltför vanligt förekommande misstaget att likställa ekologiskt med KRAV-märkt. Även om mycket gott har kommit från KRAV så är en KRAV-märkt vara tyvärr ingen garanti på exempelvis näringsvärden. KRAV garanterar naturligtvis heller inte ett nytt sätt att tänka. Omvänt är varken vår odlingsgrupp eller – tror jag – stadsjords odlingar KRAV-märkta. Men visst är de ekologiska och har alla förutsättningar att bli genuint hållbara.