För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om köttkonsumtion i förhållande till konsumtion av andra jordbruksprodukter. Inlägget kretsade rätt mycket kring ätande av kött. Inte långt efter mitt inlägg publicerades den numera nästan ökända köttartikeln i magasinet filter. Det finns mängder av reaktioner på artikeln i bloggosfären, vissa av dem befängda och en del rätt bra och insiktsfulla. En av de största invändningarna tycks vara den att filterartikeln inte tar upp argumenten från icke-köttätarnas sida, utan klumpar ihop veganer och vegetarianer till en anonym massa som tillskrivs vissa åsikter. På sina håll har artikeln anklagats för att stå på “köttindustrins” sida men i själva verket är artikeln något så intressant som en kritik av köttindustrin från ett köttätarperspektiv. Det är från början till slut i artikeln tydligt att perspektivet är en köttätares och i och med detta är (en av) slutsatserna anmärkningsvärd: Vi äter för mycket kött och generellt sett är djurhållningen inte hållbar.

Det är i sig inget nytt, inte bara vi på Gröna gårdar och Håkan Fällman, utan även diverse människor som har upptäckt att de mår bättre av att äta kött, har varit på liknande banor. “Är det verkligen så hemskt att äta kött?”, har varit frågan på mångas läppar. Filters artikel har – av naturliga anledningar – fått en relativt stor genomslagskraft och kanske är det ett tecken på ett slags paradigmskifte. Det senaste decenniet har trots allt vegetarianer, veganer, köttätare, och egentligen så gott som alla människor som skänker miljön en tanke varit överens om att köttätande är dåligt för miljön. Det har varit en sorts utgångspunkt, även för dem som är köttätare.

Varje paradigm har sina centrala frågor, och sina formuleringar. Det tidigare paradigmet har ställt frågan om det moraliska i att äta kött eller inte, medan det nya paradigmet kretsar kring frågan om det moraliska i att föda upp eller inte föda upp djur. Den nya frågeställningen ger en mer nyanserad bild av vad som försiggår, den öppnar upp för möjligheten att djurhållning kan se ut på olika sätt. Frågorna om det är rätt att föda upp djur eller inte – vare sig det handlar om rätten att döda djuren, använda dem som arbetare, mjölka dem eller vad nu än månde vara – börja nu ta mer hänsyn till hur detta görs. Det är en stor skillnad på frågan om djur och frågan om kött.

Att ett paradigmskifte pågår ser vi också i den vanliga dagstidningen. Artur Granstedt skriver i en replik till forskare vid SEI att mänsklighetens framtida utveckling vilar på lantbrukets odlingsmetoder. Exempel på framtidens behov är “ett fullt genomfört ekologiskt kretsloppsjordbruk, ökad närhet mellan produktion, förädling och konsumtion, ökad vallodling”. Det vill säga, alla de ting som vi arbetar för på Gröna gårdar, aktivt och medvetet. Bete och vall är återkommande i artikeln, vilket betyder att idisslare enligt Granstedt har en nyckelroll i en hållbar framtid. Han nämner förstås också att köttkonsumtionen måste minska, men det är alltså i förhållande till det köttkonsumtionsmönster vi har idag, att det mesta av köttet som köps och äts i Sverige kommer från djur som är uppfödda på spannmål. Återigen: Frågan kretsar kring djuruppfödningen, inte så mycket kring köttätandet.

Å andra sidan finns det fortfarande artiklar vilar på det gamla paradigmet, som exempelvis artikeln i GP om vattenfotavtryck. I den tas vattenförbrukningen av olika livsmedel upp. Sättet detta görs på är att man utgår från stora strukturer och abstrakta förhållanden. Att 1,2 miljarder människor saknar rent dricksvatten, som det står i artikeln, har väldigt lite att göra med den vattenåtgång som djurhållningen i t ex Sverige kräver. Tänker man i sådana banor – vilket är vad man länge har gjort – letar man efter helhetslösningar. Problemet med dessa är att eftersom frågorna ställs utifrån stora strukturer, blir helhetslösningarna också anpassade efter stora strukturer. Dessa kan då inte ta hänsyn till lokala behov och variationer – och framförallt finns här en tendens att glömma bort kretsloppets roll i lokala produktioner. Visst finns det en massa kor i Sverige som sväljer kubikmeter efter kubikmeter av vatten men även om kons matsmältningssystem är ett litet mirakel i sin förmåga att omvandla kolhydrater till protein och fett, så är det trots allt inte en alkemists våta dröm. Vatten omvandlas inte till vin och bröd. Inte heller omvandlas det till kött och fett. Det som dricks upp avdunstar antingen från djurens kroppar eller kommer ut ur systemet igen på annat sätt, det gäller bara att inte gå åt på det för intensivt (behöver jag upprepa konventionell bomullsodling och aralsjön?) eftersom det tar tid för vattnet att komma tillbaka. Alltså, kretslopp. Problemet med rent dricksvatten är ett lokalt problem; där det är svårtillängligt borde det naturligtvis gå till människor istället för till djur som vi ska äta upp. I Sverige – eller för att vara riktigt specifik: på våra gårdar – finns det inget problem med rent dricksvatten och alla djur som vi har att göra med ser till att återföra vattnet de dricker tillbaka till jorden.

Jag får ibland retoriskt frågan om jag inte tycker att vi äter för mycket kött i Sverige. Antagligen förväntas jag bli helt ställd av frågan eftersom detta uppenbarligen är fallet men att jag i egenskap av ambassadör för Gröna gårdar inte skulle kunna medge det. Ofta slutar det med att jag gör människor besvikna på den punkten, för visst äter vi för mycket kött. Vi äter för mycket kött från enkelmagade djur och för mycket kött från spannmålsuppfödda idisslare. Men, följdaktligen, för lite kött från gräsuppfödda idisslare. Eller för att tala med det nya paradigmets språk: Vi har för få betande och vallätande kor i det här landet – gissningsvis verkar vi ha fler hästar än kor, vilket kanske är något att fundera över.