I tisdags och onsdags var jag i Sundsvall respektive Umeå för att prata om Gröna gårdar, kvalitet och – framförallt – marknadsföring och kommunikation. Hushållningssällskapet hade anordnat seminarierna och bjudit in Gröna gårdar i egenskap av ett ”gott exempel” på hur man som uppfödare kunde göra något åt sin situation.

I Sverige är det hårt att leva på produktion. Enskilda uppfödare hamnar längst ner i näringskedjan på vägen till konsumenten. Djuret skickas i väg till slakteriet som även tar hand om förädling och paketering. Slakteriet säljer sedan vidare köttet under eget varumärke till handeln. Först därefter når köttet fram till konsumenten. Det är lite som viskningsleken: Slakteriet må ha en viss förståelse för uppfödarens situation men handeln kommunicerar bara med slakteriet och har inte det. Konsumenten i sin tur har bara kontakt med handeln och befinner sig därför väldigt långt ifrån produktionen. Det blir svårt för slutkunden att förstå hur pass undervärderat kött är. Det nämndes på seminarierna att nötfärspriset i både Finland och Norge är högre.

Helena Stenberg från Taurus påpekade några gånger att det senaste året har varit katastrofalt eftersom kostnaderna för produktionen har ökat medan köttpriset har sjunkit. I norr finns dessutom ett annat problem som tycks göra situationen än besvärligare. Bristen på slakterier gör att uppfödarna har ett sämre förhandlingsläge än många andra uppfödare längre söderut.

Lyckligtvis fanns det konkreta planer på att förändra situationen genom en ganska stor satsning som hushållningssällskapet hjälper till med. Som någon på seminariet sa: Hur det än går så kan det inte bli värre.

Allt är dock inte dåligt. Det kanske mest intressanta var att de uppfödare som hade arbetat för att knyta slutkonsumenten närmre sig själva, gick det väsentligen bättre för. I båda de fall som jag hade nöjet att träffa på, Åbrånets Limousin och Hälje gård, handlade det om att man hade startat gårdsbutik och/eller gårdsrestaurang. I Norrland må det vara glest mellan människor men båda dessa gårdar hade folk på besök relativt ofta och kunde, tycktes det mig, gå runt på sin verksamhet. Det är naturligtvis ett hårt arbete att gå från enbart uppfödning till att bygga upp en gårdsbutik, ta kontakt med förädlare, skapa en logga, bygga upp en hemsida, markndsföra sig, mm, mm. Man måste ha mycket energi och tid att lägga ner, samt ta en hel del risker. Man ger sig ju egentligen in på en helt annan bransch, även om man fortsatt håller på med produktion.

Det ska hursomhelst bli intressant att följa utvecklingen framöver.