På spåret ”Who needs information” från Roger Waters andra soloskiva, Radio KAOS, sjungs dessa rader:

Benny pointed at a HiFi shop
He said hey man look at all the stuff they’ve got
How’d you make a have out of a have not?

Och det är just det som är den stora frågan i debatten om ekologiskt jordbruk. I själva verket är det den mest centrala frågan i allt skapande, all kultivering, all odling: Hur skapar man någonting ur ett intet? Strängt taget gör man inte det, utan man skapar någonting ur någonting annat – i bästa fall någonting nyttigt ur någonting icke-nyttigt. Förvisso förblir marmorblocket som Michelangelo skulpterat Davidsstatyn ur inget annat än just marmor men genom arbetet han har lagt ner på det får materialet plötsligt nytt värde. Likadant är det när en gröda skjuter upp ur jorden. Då har fotosyntesen istället omvandlat koldioxid och vatten till kolhydrater, vilka i sin tur har fått helt nytt värde.

Hade det varit fullt så enkelt hade den här debatten kring konventionell kontra ekologisk odling naturligtvis inte funnits. Processen är långt mer komplicerad; näringsämnen, spårämnen och mineraler spelar helt väsentliga roller. Innan industrialismen tog fart på allvar återförde man nästan allting tillbaka till jorden. På så sätt gick ”skapandet av mervärde” runt. Fosfor, kväve, kalium och alla andra näringsämnen klättrade först upp för näringskedjan och återfördes sedan tillbaka till marken. I och med industrialismen och den fortsatta urbaniseringen har vi nu en helt annan situation. En liten andel av befolkning producerar livsmedel som en stor andel av befolkningen, långt ifrån odlingslandskapet, livnär sig på. Det blir alltså mycket svårare att återföra det som förs bort. Jag misstänker att det är här som antiekoförespråkarna tror att lösningen blir att tillföra konstgödsel. Men, återigen, hur skapa något ur ett intet? Näringen i konstgödsel måste komma någonstans ifrån och tyvärr insisteras det på att näringen skall komma från en källa som är på väg att sina. Så när Folke Vestervall lyckligt framhäver att ”konstgödsel genererar 6-9 gånger så mycket energi i grödan som framställningen av gödseln kräver” så är det fullkomligt irrelevant.

Problemet är att oljan håller på att sina och även om det kan vara jättekul med stora skördar just nu så är det i längden inte vettigt att göra sig beroende av någonting som vi inte kan använda oss av om alltför länge.

Om det beror på okunskap eller envishet att antiekoförespråkarna ständigt glömmer detta faktum har jag inte lyckats förstå. Men nu har till och med IEA – som annars brukar vara väldigt konservativa – gått ut med att vi har ett svårt läge på grund av den stundande oljebristen. Det är därför som Johanna Björklund försökte nyansera läget genom att påpeka att det på grund av vårt väldigt oförutsägbara läge  ”är […] viktigt att forska kring många olika tänkbara utvecklingsinriktningar för framtidens livsmedelsförsörjning.”

OK, så konstgödsling är ingen lösning eftersom oljan är en ändlig resurs. Frågan kvarstår: Hur skall vi göra för att återföra näringsämnena till marken utan konstgödsel? Blir det automatiskt bättre för att produktionen är KRAV-märkt? Nej, det blir det inte och det är kanske symptomatiskt att Folke Vestervall omnämner det ekologiska jordbruket som ”kravodling” när han talar om vetefält, för att sedan övergå till termen ”ekoodling”.  Som jag nämnde i mitt förra inlägg i debatten, kan det vara så att den stora dikotomin inte finns mellan koventionell odling och KRAV-odling, utan konventionell odling och – i en form eller annan – småskalig ekologisk odling. Problemet är att stora vetefält, vare sig de är KRAV-märkta eller inte, har svårt att fungera i ett slutet kretslopp helt enkelt på grund av att det allra mesta som odlas, skördas och försvinner till städerna. Men även – som det påpekas i debatten – på grund av att man får alltmer problem med ogräs. Dessutom är åkrar ständigt unga ekosystem och kan därför inte dra nytta av naturens näringspump. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att KRAV (enligt §4.3.6) tillåter att man använder sig av råfosfat till certifierade åkrar, trots att ingen antagligen använder sig av det.

I ett ”urpsrungligt” naturtillstånd finns ingen växtlighet utan djurliv, jägarsamlaren samlar grödor som växer där djur (som också jagas) har gödslat.  Även om KRAV-märkta spannmålsgårdar odlar vall mellan varven för att återföra kväve till marken och bekämpa ogräs, och dessutom köper in naturgödsel utifrån, kan det ändå bli för intensivt för marken. Spannmålsoldingen tar nämligen mer från marken än vad vallodlingen hinner tillföra. Vill man tvunget odla spannmål bör man troligtvis ha uppskattningsvis ungefär tio gånger mer vall för att det skall bli hållbart. Utan en extensiv vallodling kanske Folke Vestervall har en poäng när han påstår att jorden utarmas av ”kravodling”. Eller så är det som Artur Granstedt med andra menar när de ger antiekoförespråkarna rätt angående kritiken mot stödformerna eftersom de i nuläget

gynnar konventionella bönder som upphör med konstgödsel och bekämpning utan att ändra odlingssystem. Då blir skördarna låga och drar ner statistiken för ekologiskt. Det krävs mer av biologiskt kunnande och kompetens för att vara ekologisk bonde än vad som i artikeln förhånande benämns som ideologisk naturromantisk natursyn.

I kommentarerna på Flutetankars inlägg i debatten tas just den här problematiken upp av en annan jordbrukare som odlar konventionellt. Men lösningen kan alltså inte vara att göra sig beroende på något som håller på att ta slut, utan snarare att försöka få till stånd ett systembyte som är hållbart.

Men vad innebär egentligen ett systembyte? Eller omvänt, vad är det som inte är hållbart i det nuvarande systemet? Beroendet av ändliga resurser. Men det leder till nästa fråga: Varför gjorde vi oss beroende av dessa ändliga resurser? Troligtvis för att kunna livnära den växande stadsbefolkningen (även om detta är en förenkling). Och det är ständigt detta som debatten återkommer till, hur skall vi försörja den växande världbefolkningen. Implicit handlar det om urbanisering och ”modernisering”. Tanken att hela världen bör och måste genomgå en ”västerländsk” utveckling är väldigt svår att argumentera mot eftersom det bygger på en sorts religiös övertygelse.

Det borde vid det här laget vara självklart att vi inte kan fortsätta upprätthålla vårt beroende av en ändlig resurs som olja. Och det är inte bara oljan som håller på att ta slut, utan även, som Artur Granstedt med flera påpekar, våra fosforförråd. Fosfor är dock – till skillnad från olja – ingen ändlig resurs, utan ett grundämne. Även om förråden i gruvorna,  som har tar miljoner år på sig att bildas,  sinar så finns det fosfor i gödsel som kan återanvändas. Men att använda fosfor på det här sättet bygger på att återföra, inte på att ta dit det från någon annanstans som man gör när man använder konstgödsel.

På sätt och vis kanske vi ändå fortfarande har problemet – åtminstone om man ser på det riktigt långsiktigt – att näringsämnen på ett eller annat sätt förs bort från gårdarna så länge det finns människor i städer som behöver förses med mat. Äldre ekosystem som beteshagar har dock (delvis genom artrikedomen som hinner bildas) ett överflöd av näringsämnen som håller sig väldigt väldigt länge. Näringsämnena tar inte slut i första taget om man nyttjar markerna extensivt snarare än intensivt.

Djur är alltså en väsentlig del av ett ekologiskt hållbart jordbruk i det att de kontinuerligt återför näringsämnen till marken genom gödsling.

Hursomhelst, utan olja går det inte att försörja alla stadsbor och det är möjligt att lösningen är en framtid med småskaligt jordbruk, till exempel grönsaksodling i samband med djurhållning, som jag har nämnt tidigare (och som vi) kommer skriva om längre fram.

Att detta skulle kunna vara en möjlig lösning betyder naturligtvis inte att jag ”romantiserar” och vill att vi skall överge urbaniseringen och våra avancerade samhällen med datorer, internet och bloggar. Däremot skulle jag inte bli förvånad om det hände av av sig självt. Det finns liksom inte så mycket att ta sig till i städerna om ett fåtal människor inte längre kan producera livsmedel och transportera det till städernas stora befolkningar. Så enkelt är det.

Som om det inte var nog med allt detta, så är det faktiskt inte så himla nyttigt med giftig mat.