Uppdaterat: Jag har sedan det här inlägget publicerades den 22/6 ändrat två saker: dels informationen om hur mycket och vad för slags mark Gröna gårdar har, dels formatet på bilderna (till jpeg) för snabbare laddning.

Företaget

Gröna gårdar bildades 2001 av Bjällansås, Häröds och Lögens gårdar med målet att inte bara producera, utan även förädla och (lokalt) sälja ekologiska livsmedel av högsta kvalitet. Med andra ord gick några lantbruk ihop och bildade ett företag för att på så sätt slippa leverera produkter till de stora aktörerna på marknaden. Bjällansås och Häröds gårdar födde upp nötdjur och Lögens odlade spannmål och malde sitt eget mjöl. Efter en period valde Lögens gård att lämna sammanslutningen eftersom Gröna gårdar började koncentrera sig alltmer på djuruppfödning.

På Bjällansås och Häröd har vi idag sammanlagt 600 djur som betar på betesmarker och gräsbevuxna åkermarker. Av de 460 hektar åkermark som vi har är 190 hektar omvandlat till permanent betesmark och 270 hektar omvandlat till vall som slås till vinterfoder. Utöver detta har vi även 70 hektar betesmark. Efterfrågan på ekologiskt kött av hög kvalitet har stadigt ökat och numera samverkar Gröna gårdar med 23 andra uppfödare – alla KRAV-certifierade – från vilka man köper in djur. Alla gårdar följer Gröna gårdars kriterier för uppfödning så att produktionen i alla led kan få en jämn och hög kvalitet.

Uppfödningen

Idén bakom djuruppfödningen är att den skall vara så naturlig och ursprungslik som möjligt. Detta innebär bland annat att inte mata djuren med kraftfoder och spannmål, utan endast låta dem äta gräs och örter; mat som kor i egenskap av idisslare är gjorda för att äta. Födan är en av de absolut viktigaste aspekterna av uppfödningen och i synnerhet innehållet av och kvaliteten på vallen. Dessutom finns det andra aspekter av djuruppfödningen på Gröna gårdar som syftar till att ge djuren en så ursprungslik uppfödning som möjligt. Vinterhagarna på Bjällansås gård är till exempel stora och luftiga. Eftersom gården är omgiven av berg blev lösningen lika enkel som genialisk: Trästolpar och plåttak.

Det blir tillräckligt varmt av kornas kroppsvärme på vintern och det enda de egentligen behöver är att slippa trampa omkring i den leriga marken. De här vinterhagarna påminner snarare om tätbevuxna skogar som djur i ett naturtillstånd skulle kunna finna skydd under när vintern har kommit.

Ytterligare en annan aspekt av den naturliga uppfödningen är att använda sig av nötraser som – utöver att de är väl anpassade för vårt klimat i Sverige – kan klara av att ta hand om sig själva utan större hjälp från människor. Sådana raser kan vara olika blandningar av  Hereford och Aberdeen Angus. Både Hereford och Aberdeen Angus är kända för bland annat lätta kalvningar och hög kvalitet på köttet. Gröna gårdar har även en del fjällkor som är en ras som härstammar från norra Sverige.

Dessa djur är varken för tunga eller för lätta. De kan utan att matas med spannmål och kraftfoder växa långsamt i sin egen takt tills de har blivit ”vuxna”. Den naturliga uppväxten med bra foder, mycket luft och ljus och stora ytor att röra sig på, gör också att köttet blir både smakrikt och välmarmorerat.

Eftersom fett är smakbärare är det viktigt att just fettet helt enkelt smakar bra. Djur som har vuxit upp på gräs och örter har en smak på köttet som reflekterar deras goda uppväxt och den ”mångsidiga” kost de har fått i sig genom att äta på artrika betesmarker och från artrika vallar. Eftersom djuren dessutom har fått leva relativt länge hinner köttet bli fettinsprängt, vilket gör det naturligt mört.

Gräsuppfött

Djurens föda kommer från beteshagar under sommarhalvåret och som ensilerat grovfoder från vallar under vinterhalvåret. Beteshagar som ekosystem har en relativt lång livscykel – man skördar inte en beteshage och de kan därför bli allt från ett tiotal till hundratals år gamla. Korna betar gräset och gödslar där de själva tycker det passar, vilket gör att det skapas en naturlig mångfald av örter, insekter, daggmaskar och andra djur – ett kretslopp och en artrikedom som korna är en del av. I Sverige är klimatet sådant att djuren inte kan beta under vinterhalvåret. Därför odlar man även vall.

Vallen plöjs och sås om vart tredje till sjunde år och har alltså en längre livscykel än en vanlig åkermark men inte alls lika lång som en betesmark. Den svagaste länken i djuruppfödningen är därför vallen. På grund av detta är en gräsuppfödares största utmaning just att odla fram en så bra vall som möjligt. I vallarna som odlas på Bjällansås och Häröds gårdar ingår en del örter utöver den vanliga ekologiska vallmixen, som till exempel cikoria och kummin . Det är ett ständigt arbete att försöka optimera sammansättningen av gräs- och örtsorter så att ängarna mår bra och att djuren får i sig all näring och spårämnen de behöver även vintertid.

Man skulle i vissa fall kunna säga att när gamla åkermarker görs om till vallodlingar, så tar man itu med ett läkearbete som markerna har varit i behov av länge. Eftersom man vanligtvis både skördar och berarbetar jorden (plöjer och harvar) på åkrarna varje år, är behandlingen av åkermarker mycket mer agressiv än behandlingen av till exempel vall. Detta gör att växter, insekter, maskar och andra organismer har svårare att trivas i åkermarker, vilket drabbar både artrikedomen och näringen i marken. Har spannmålsodlingen dessutom varit konventionell, har jorden inte såtts med baljväxter för att återfå en del kväve från atmosfären utan man har istället använt konstgödsel.

Ju mer urbaniserat ett samhälle blir, desto längre ifrån jordbruken kommer konsumenterna. Konsumenter som inte finns nära produktionen tillgodogör sig näringen som kommer från åkrarna men har samtidigt inte särskilt goda möjligheter att återgälda marken det man har fått från den. Det gäller att – givet dessa förutsättningar – hitta på bra sätt att skapa ett så hållbart ekosystem som möjligt. Som djuruppfödare kan man se till att ha ett slutet system med avseende på djuren och hagarna/vallarna. Man kan också tänka sig att ju kortare livscykel ett ekosystem har,  ju oftare det bearbetas, desto svårare blir det för marken att ackumulera ett överflöd. Det bästa hade naturligtvis varit att kombinera djuruppfödning med en småskalig grönsaksodling integrerad i beteshagarna.

Att mer näring har tagits från åkrarna än vad som har tillförts kan tyckas märkvärdigt, men i själva verket är det inte alls så konstigt. Ju mer industrialiserat ett jordbruk blir desto mer bryts det naturliga kretsloppet sönder. Fodret som djuren äter kommer allt mer sällan från samma gård som föder upp djuren vilket gör att det inte längre går att använda sig av deras gödslet för att återföra näring till åkrarna. Att tillföra konstgödsel har tidigare setts som en lösning men har med tiden visat sig vara en björntjänst vi gjort naturen genom att tillföra endast viss näring och dessutom på ett sådant sätt att naturen runtomkring försuras. Gunnar Lindstedt gör en väldigt bra bra genomgång av detta i Svart jord, i synnerhet kapitel 6 är läsvärd med avseende på just den här problematiken.

Vidare finns det även empiriskt underlag för det ensidiga näringsflödet. Olika amerikanska och brittiska studier visar att halten av mineraler i grödor har sjunkit under de senaste 50 åren. I Sverige noterade SLU att jordar där spannmål för djurfoder odlas har blivit mineralfattigare. Detta påverkar naturligtvis djur som äter spannmål, och troligen sjunker även näringsvärdena i köttet.

Man kan alltså närma sig ett mer slutet kretslopp genom att arbeta med odlingar som har längre livscykler. Sådana odlingar, det vill säga både betesmarker och vallar, har – utöver det faktum att de bidrar till att bibehålla en artrikedom som annars skulle ha gått förlorad – även en annan fördel. Ängar har en förmåga att genom kolinlagring binda kol från atmosfären, på samma sätt som skog gör. Det hade varit intressant med studier som jämförde kornas metanutsläpp med ängarnas kolinlagrinsförmåga. Det finns tyvärr inte tillräckligt många studier gjorda på detta. Man kan hitta en sorts sammanställning på eatwild.com (det finns en studie av Dr. Rita Schenck som arbetar på iere.org listad där som antyder att ängar kan ta upp mer växthusgaser än vad korna släpper ifrån sig i form av metan). Även om studierna på eatwild är amerikacentrerade, är listan en ganska bra sammanställning på studier som pekar på olika miljöfördelar med gräsuppfödda djur.

En av de mest intressanta fördelarna är kanske att beteshagar där kor betar blir bördigare och friskare, dels genom den naturliga gödslingen men även på grund av artirikedomen som bland annat innebär mängder av maskar som drar ner växtrester ner till jorden, rör om och själva bidrar med gödsling. Man kan fundera på hur näringsrika grönsaker odlade i beteshagar skulle vara.

Smak och hälsa

Man skulle kunna tänka sig att det är en fin balansgång mellan att djuren skall få leva så naturligt som möjligt å ena sidan, och att köttet skall bli bra å andra sidan. Fast så är inte fallet. Bästa sättet att få fram ett bra kött är att låta djuren sköta det mesta själva, ja, i princip allting förutom att odla vallen.

Uppfödning på gräs är inte bara bra ur miljöhänseende utan även för hälsan, framförallt på grund av att det naturligt finns en högre andel Omega-3 i gräsuppfött kött. De jämförande tabeller som finns har vanligtvis haft konventionellt spannmålsuppfödda nötdjur i åtanke. Att viltköttet har högre näringsvärden skulle kunna bero på att deras kost är spannmålsfri. Man skulle kunna misstänka att gräsuppfödda idisslare – utöver bättre fettsammansättning, vilket är bevisat – också har bättre näringsvärden än idisslare som får spannmål. Det hade varit bra om det gjordes jämförande studier på alla näringsvärden i kött på å ena sidan spannmålsdjur och å andra sidan gräsuppfödda djur. Finns det mer E-vitamin? Mer järn?

Allt fler människor börjar bli övertygade om att mättat naturligt fett är ett viktigt – kanske det viktigaste – inslaget i vår kost. Och allteftersom människor blir övertygade om att ett större intag av mättat fett är hälsosamt, blir fler och fler öppet kritiska mot vad de uppfattar som en förlegad och felaktig syn på hur vi människor bör äta. Det intressanta är att det, på grund av internet, under en relativt kort tid har kunnat uppstå en otrolig mängd anektodiskt bevis som visar på att människor mår bättre av att lägga om sin kost och äta mer naturliga fetter och mindre kolhydrater.

Konsekvensen av detta är ju bra på alla sätt: Om vi generellt skulle äta mer fett betyder det att vi kunde ta större vara på ett djurs alla delar. Om man ser på människors köpvanor så har de fettsnålaste delarna av djuret länge varit de mest eftertraktade. Med sådana köpvanor blir det så mycket av ett djur som riskerar att gå till spillo – förhoppningsvis ändras det nu. För visst kan man äta mindre kött men samtidigt mer fett och därför hålla sig mätt längre.

Om man äter en kost som är rik på fett bör man också se till att få i sig fett av hög kvalitet. Annika Dalhqvist tar ofta upp högfettskosten som det gamla bondesamhället höll sig till och påpekar att det på den tiden inte fanns något problem med till exempel hjärtinfarkter. Men hur såg fettsammansättningen ut i den mat som människor i det gamla bondesamhället fick i sig? Förr i tiden födde man huvudsakligen upp djur på gräs – vilket betyder att djuren fick en fin fettsammansättning med hög andel Omega-3. Tanken att mata djur med spannmål måste ha tett sig främmande. Följdaktligen hade de inte bara en sundare diet, utan bättre råvaror och fett av högre kvalitet än vad vi generellt har idag. Om vi skall närma oss det gamla bondesamhällets matvanor bör vi kanske därför också se till att fettet vi får i oss kommer från djur som bara har ätit gräs.

Det här första inlägget på Gröna gårdar-bloggen är lite generell till sin natur. Framöver kommer jag (och förhoppningsvis även andra på Gröna gårdar) att blogga om olika saker som rör djuruppfödning, ekologi, kött, hälsa och annat som vi sysslar med på företaget.

Är det något särskilt som någon vill veta är det bara att fråga i kommentarerna.