Det råder nötköttsinflation i Sverige

I detta inlägg tänker jag säga det tysta högt. Att det råder nötköttsbrist i Sverige för att svenska nötköttsproducenter levt i ett flera decennier långt limbo av att vi producerat mer nötkött än konsumenten velat handla, där vi stadigt minskat produktionen och självförsörjningsgraden tills vi tillslut nått punkten av att efterfrågan är högre än tillgången. Att konsumenten under lång tid inte betalat vad det faktiskt kostar att producera nötkött i Sverige. Att vår självförsörjningsgrad av nötkött gått från 90 % till under 60 % på 30 år. Att det förs en politik, påhejad av lantbrukets egna representanter, som har fördyrat och försvårat inhemsk nötköttsproduktion och troligen mer stjälpt än hjälpt oss. Men, att det inte går att skylla allt på konsumenter, branschrepresentanter och politiker. Vi har i branschen varit fega och inte krävt betalt på en nivå som inneburit ekonomisk hållbarhet. Fjättrad av limbot att vi haft en artificiell överproduktion, där importen varit mer attraktiv än det svenska köttet, som hållit nere förmågan att höja priserna. Situationen är inte är unik i Sverige. Vi har en global brist som i slutändan, som alltid, handlar om vår gemensamma syn, vår kultur, som formar våra handlingar och värderingar.

Vi gillar illusionen av att vi betalar för betande kor, grisar som njuter av solsken och pickande höns.

Den perfekta stormen av nötfärshyllor som gapar tomma är beviset på att vår kultur drivs av perspektivet att mat ska kosta så lite det bara går, till vilket pris som helst. Vi gillar illusionen av att vi betalar för betande kor, grisar som njuter av solsken och pickande höns. Men i själva verket är de bilderna en obskyr nischprodukton de flesta konsumenter väljer bort med argumentet att det “kostar för mycket, det är det knappt någon som har råd med”.

Gröna gårdar startade 2001 som en motreaktion på en bransch som ville lösa lönsamhetsproblematiken med strukturrationalisering: större volymer och snabbare tillväxt på djuren med en skvätt svenska mervärden för att klara av att möta prispressen från en import med helt andra spelregler. Vi hade en vision om att köttkvalitet och en resurssmart uppfödning ur ett ekologiskt perspektiv skulle göra att vi kunde ta ut det mervärde som krävdes för att betala de ytterligare kostnaderna de innebar, och lägga på de extra kronorna som behövdes för att kunna bli lönsamma över tid.

25 år in på vår resa känner jag att vi, precis som resten av branschen, misslyckats kapitalt med vår vision. Hade vi och resten av branschen lyckats skulle vi varit i ett läge där svensk nötköttsproduktion ökat i takt med befolknings- och konsumtionsökningen, och haft en lönsamhet stark nog att torkan 2018 blev ett “surt år” och början av 2020-talet var “tufft men lönsamt”. Nu blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Visst går det att argumentera för att all den PR, all den kraft vi och branschen lagt på att driva hem mervärdet av svenskt kött gett resultat. Utan allt det arbete som gjort skulle nog nedläggningen av svensk nötköttsproduktion gått snabbare. Vi hade inte nog inte avnjutit en självförsörjningsgrad på nötkött runt 55 % utan den hade nog varit betydligt lägre. Dessutom hade troligtvis stödet för att handla svenskt varit mycket svalare.

Jag är stolt över att vi ändå envist har lyckats hålla kvar några av de viktigaste delarna av vår grundvision: att idisslare ska födas upp enligt ekologiska principer på bara grovfoder och att ätkvaliteten på köttet är ett resultat av ett bra foder och en god djurvälfärd. Vår tidiga satsning på e-handel för att komma närmare våra slutkunder och något modigare prissättning än branschen generellt vill jag ändå tro har gjort något gott. För jag upplever att vi är, för första gången i mitt 40-åriga liv, i ett läge där vi faktiskt börjar kunna ta betalt för det vi gör. Att det faktiskt kan gå att driva en nötköttsproduktion som ett normalt företag och inte som ett välgörenhetsprojekt drivet av lantbrukare utan vidare inkomstkrav med en speciell form av ADHD.

Jag är stolt över att vi ändå envist har lyckats hålla kvar några av de viktigaste delarna av vår grundvision.

Det kan förstås låta magstark att jag som VD för Gröna gårdar säger det. Jag minns en köttriksdag där jag blev skämtsamt utskälld av en förfriskad slakteri-VD som undrade “hur i helvete vi kunde ta så mycket betalt för färsen”. Jag försökte höggravid och nyktert förklara för honom att det är lite skillnad på att sälja stora volymer av kött till få stora kunder mot att arbeta med den typen av uppfödning och råvaror vi gör till slutkund med hemleverans. Poängen gick inte hem. Tidigare under dagen hade jag blivit avhyvlad av LRFs ordförande för att jag påstått att lönsamheten var för låg i svensk nötköttsproduktion och avräkningspriserna behöver upp. “Vi har de högsta avräkningspriserna i Europa” fick jag höra, och “det ska vi vara tacksamma för”. Knappt ett år senare, 2024, skulle de flesta europeiska länderna passera oss i avräkningspriser.

Som tur var jag inte på humör att ta det personligt. Men de två kommentarerna summerade tjusigt det då, och nuvarande, perspektivet på både prissättning, lönsamhet och värde. På en branschstämma där (om jag får gissa) de flesta nötköttsproducenter i rummet troligen knappast hade en timlön som motsvarar en undersköterska. De flesta representerade slakterierna gick med förlust det året, mot deras annars så imponerande vinstmarginal på några ynka %. (Jag är ironisk nu om det inte framgår av tonen). Det som är imponerande med våra största slakterier, och branschen i helhet, är hur vi lyckats tjäna så lite pengar under så lång tid och fortfarande går runt i den omfattning vi gör. Det spelar ingen roll att vi hade de högsta avräkningspriserna i Europa om affären ändå inte går ihop.

Det spelar ingen roll att vi hade de högsta avräkningspriserna i Europa om affären ändå inte går ihop.

Ofta citeras torkan 2018 som den utlösande faktorn för dagens brist. Jag tycker det är ett fegt sätt att bortförklara decennier av undermålig lönsamhet. Det hade krävts en helt annan lönsamhet, ett helt annat pris på nötköttet, både innan och efter för att branschen skulle våga ha hållit i produktionen. Tittar vi historiskt har antalet nötkreatur stadigt minskat sedan 50-talet. Det finns förstås en viss nyans i de siffrorna, en ko idag är betydligt tyngre än 1950, vilket har gjort att konsumtionen av svenskt kött inte minskat lika mycket som antalet kor. Vi slaktade på 80-talet ca 160 ton nötkreatur, nu är vi nere på under 140, samtidigt som befolkningen växt. Precis som i mjölksektorn har en del av tappet av antal kor, vägts upp av större slaktutbyte och högre mjölkinvägning, men totalt sett har vi sedan 1975 tappat ungefär 25 % av alla nötkreatur och över 85 % av våra nötköttsföretag. En storleksrationalisering som inte skapat den lönsamhet som krävts för att stoppa utvecklingen. Att självförsörjningsgraden ökat på senare år är mycket på grund av att totalkonsumtionen av nötkött har minskat något. Det går alltid att trolla med siffrorna.

^{Källa: https://www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/ett-rikt-odlingslandskap/jordbrukets-utveckling/#ChartTabContainer}

Blickar vi bort från nötköttsbranchen och mot mjölk och spannmål ser det lika mulet ut. I en branschrapport om framtidens jordbruk för mjölk & nötkött från 2021 nämns lönsamhet 37 gånger och inleds med citatet:

”En av de allra största utmaningarna är den ekonomiska hållbarheten i svenskt lantbruk, som är för svag idag”.

I en nyligen publicerade krönika från Livsmedelsföretagen konstaterar Björn Hellman, VD för Livsmedelsföretagen:

“Problemet med livsmedelsbranschen är inte att företag går med vinst. Problemet är att alldeles för många går med förlust.”

Jag ska inte djupdyka mer i hur lönsamheten för svenskt lantbruk och livsmedelsföretag ser ut, utan länkar i slutet av detta inlägg till vidare läsning. Kort sagt finns det enbart ett fåtal lantbrukare som har en arbetssituation som ett fackligt förbund utanför lantbruket hade accepterat. De arbetsvillkor, den ersättning och den skadefrekvens som finns i vår primärproduktion är oacceptabelt, men det fortgår då vi människor är utmärkta på att anpassa oss så länge det inte är för illa.

Bild lånad från Facebook, publicerad på kontot Espelund Gård.

Det är trist att det ska behövas gapande köttdiskar för att förändring ska kunna ske. Tack vare att handeln inte valt (för jag hoppas det är ett val!) att fylla ut köttdiskarna med importerat, så har vi äntligen hamnat i ett läge där det finns en möjlighet och en acceptans för att höja priserna mer än några ynka %. Våra svenska nötköttsproducenter har äntligen har ett förhandlingsläge som är gynnsamt efter 40 år av att huga sig under importhotet.

Det finns ingen fiber i min kropp som älskar att gång på gång höja priserna med tvåsiffriga belopp. Men jag kommer tillbaka till samma konklusioner varje gång jag prisförhandlar med mig själv och oroar mig för att vi ska bli för dyra.

Vi får inga djur att sälja om vi inte betalar en marknadsmässig ersättning till våra uppfödare = verksamheten upphör.
Om vi inte höjer priserna ut till kund lika mycket som vi höjer till våra uppfödare får varken ihop råvaran eller affären = verksamheten upphör.
Nötköttet är fortfarande inte dyrt, om man ser till värdet av livsmedlet och den faktiska produktionskostnaden utifrån de givna marknadsförutsättningarna.

*Avräkningspriset (det bonden får betalt per kr/kg för ett slaktat djur) för stutar de senaste tre åren i Sverige och EU. Källa: Jordbruksverket* *https://jordbruksverket.se/4.459d266a172a403ddd93d696.html*

Sedan kan jag stilla undra vad som händer 2027 och 2028, när de kalvar som föds under året börjar gå till slakt och utbudet ökar. Kommer vi kunna hålla i ett rimligt avräkningspris kontra de marknadsförutsättningar vi har då? Eller kommer vi glida tillbaka till gamla vanor?

Det kommer tillbaka till min ursprungstes om vår syn på mat och livsmedel. Vi får å ena sidan som bransch (med rätta) bannor så fort det fuskas eller tas genvägar, men tillåts å andra sidan inte ha en lönsamhet som motiverar att inte ta dumma genvägar. Politikerna (och konsumenten) älskar att tala sig varma för svensk mat och svenska mervärden, men agerar samtidigt tvärs emot det de säger. De vill ha billig mat, men inte tillåta de regelrättnader som krävts för att förverkliga det. Istället ska det stridas passionerat för ett beteskrav för mjölkkor, när marknadsrörelserna kräver utökade bidrag för att göra det fortsatt möjligt. Det är som att verka för hårdare straff men inte ha något brottsförebyggande arbete. Lag och ordning är viktigt, men brott ska helst förebyggas, inte straffas. Vi företag som vägrar dumheter får istället lida under rörelsemarginaler som mer känns som en tvångströja och betala dyrt för certifieringar för att skilja oss från mängden. Det är krångligare att göra rätt, det är idag dyrare att en mjölkko betar än att den är på stall.

Vill vi ha en massiv förändring, där lantbruket och livsmedelsproduktionen är hållbar, etisk och robust, behöver vi ett perspektivskifte i vår syn på maten. Jag tar det igen. Vill vi ha en massiv förändring, där lantbruket och livsmedelsproduktionen är hållbar, etisk och robust, behöver vi ett perspektivskifte i vår syn på maten.

Vi behöver bort från dagens reflexmässiga “jag har inte råd att köpa bra mat” till att “jag prioriterar bra mat för det ger mångfalt tillbaka”. För så länge vi har råd att ha kläder på hästar har vi råd att lägga några tusenlappar mer om året på mat. Ett par medeldyra jeans, det är ungefär vad det kostar att byta ut din nötfärskonsumtion till gräsuppfödd, ekologisk nötfärs från oss. För det får du garanterat gräsuppfött kött, rika betesmarker, minskat konstgödselberoende och en levande landsbygd. Dessutom hävdar allt för många att den också smakar förbannat gott.

Det finns som tur är en liten och engagerad klick människor som förstått vikten av att prioritera bra mat. Som känner tillit, glädje och stolthet när de gör aktiva val. Och som till allas förvåning, inte behöver sälja sina njurar för att ha råd med det. De har möblerat om lite i sin matkasse och hushållsbudget och vet att det gör en liten, men signifikant, skillnad. Jag håller tummarna för att de blir allt fler, för utan dem hade allt färre idisslare hävdat det landskapet som håller oss levande. Vi hade fått ta ned skylten och stänga butiken. Det är jag helt övertygad om.

– Märta Jansdotter Aguirre, VD på Gröna gårdar

Länkar för vidare läsning:

Bonderöster

Branschröster

Om lönsamheten (eller snarare avsaknade av den)

Dela med andra:

Relaterade